Uppkäftig självklarhet, strama geometriska former. Utställningen innehåller en rad exempel som tillhör det modernistiska 1900-talet. Möbler från den avantgardistiska holländska gruppen De Stijl visas, liksom exempel från Bauhaus. Här finns också föremål från nordiska funktionalister såsom Erik Gunnar Asplund, Alvar Aalto, Arne Jacobsen m fl, liksom tryckta tyger, bordslampor och stolar som tillhör det man brukar benämna postmodernismen. De totalt 80 föremål som visas i "Brottstycken" är hämtade ur Röhsska museets samlingar.

Brottstycken är en utställning om både det enskilda föremålet i sig och föremålet som del av ett större sammanhang. Samtliga objekt som visas i denna utställning är hämtade ur Röhsska museets samlingar. 
   Varje föremål som visas utgör ett fragment, ett brottstycke ur en större helhet. Betraktar man utställningen strikt ur detta perspektiv kan man se föremålen som en rad individer sammanförda i ett och samma rum. Utställningen berättar då inte mer än vad det enskilda objektet berättar. Men det måste ibland få vara nog och är också stundom nog. Såtillvida att ett enskilt objekts form väcker frågor om varför det ser ut som det gör.
Två möbler som visas i utställningen, och som är goda exempel på hur ett enskilt föremål kan reta fantasin och väcka nyfikenhet, är Gerrit Rietvelds geometriska karmstol från 1918 och Alessandro Mendinis fåtölj ”La Poltrona di Proust” från 1978. Helt väsensskilda ifråga om form och idé, så har de likväl det gemensamt att de kliver ut ur bruksobjektets stundom anonyma sammanhangs­beroende tillvaro och ikläder sig rollen av synlig individ. De är helt klart något mer än bara möbler att sitta i. Andra föremål i utställningen som äger ett starkt individuellt uttryck är t ex Mies van der Rohes ytterst avskalade karmstol i stålrör och svart skinn från 1927. I profil beskriver den en distinkt tecknad linje. Samma distinkta linjeverkan i profil konstaterar man i Poul Kjaerholms stramt eleganta liggstol i rostfritt stål och rotting från 1966. En möbel som det är mycket svårt att förhålla sig neutral till är Ettore Sottsass skåp ”Casablanca” från 1981. Det intar rummet med en uppkäftig självklarhet och dess spretande lameller provocerar betraktarens fantasi.

På ett annat plan söker utställningen att på ett litet förenklat sätt bryta två generella formambitioner under 1900-talet mot varandra: det avskalat enkla och återhållna mot det formpluralistiskt expressiva. Linjerna finns där, det är de ovan nämnda möblerna ett uttryck för. Men man kan inte säga att det ena övergår i det andra eller att det inom respektive strävan råder samsyn ifråga om hur ett objekt skall ta sig ut. Det går inte att dra en gräns mellan var det ena börjar och det andra slutar av den enkla anledningen att den gränsen aldrig har existerat. 
Det formstrama uttrycket har till stor del präglat 1900-talet såväl i idé som i praktik. I utställningen visas en rad exempel på denna linje. Utställningen tar ifråga om enkelheten sin start i sekelskiftet och det i form av en stol av skotten
C R Mackintosh och ett vinglas av österrikaren Josef Hoffman, båda verksamma som arkitekter och möbelformgivare. Deras formidéer var starkt besläktade. Vid sekelskiftet var det jugendstilen som representerade det moderna. Jugendstilen kännetecknas främst av ett organiskt formspråk, med böljande linjer och ofta framträdande blomsterornament. Mackintosh och Hoffman representerar en form av jugend som brukar gå under beteckningen kontrajugend. Den präglas av en stramt geometrisk form. Den strama geometri de använde utgör en inledning till det som skall följa under det kommande århundradet. 
Som pendang till denna, det tidiga 1900-talets enkelhet, slutar utställningen i en nyenkelhet som uppträdde på 1990-talet. Förutom ovan nämnda föremål visas i utställningen en rad exempel som kan sägas tillhöra det modernistiska 1900-talet. Möbler från den avantgardistiska holländska gruppen De Stijl visas, liksom exempel från Bauhaus. Här finns också föremål från nordiska funktionalister såsom Erik Gunnar Asplund, Alvar Aalto, Arne Jacobsen m fl.

Trots att kritiken varit hård, stundom våldsam, mot att ”pryda” objekten med ornament så har det under hela 1900-talet gjorts objekt som i sin form har avvikit från det strama och mer abstrakta. Den rika organiska floran är väl förekommande i bl a textiltrycket. Men framför allt är det under 1960-talet som vi börjar skönja en reaktion mot den strama modernismen. I utställningen kan man bl a se Verner Pantons organiska formspråk i en plaststol från 1960 och den mer ”galna” formeruptionen i Alessandro Mendinis rokokopastischfåtölj ”La Poltrona di Proust” från 1978. Under 1980-talet trädde den italienska gruppen Memphis in på formscenen och ifrågasatte det mesta av tidigare rådande smakvärderingar. I utställningen visas olika exempel ur Memphiskollektionen. Ovan nämndes Sottsass skåp från 1981, men här finns också tryckta tyger, bordslampor och stolar som tillhör det man brukar benämna postmodernismen.

Mikael Nanfeldt 
Intendent