FINSK MODERN DESIGN 1930-2000


Marianne Aav

Taideteollisuusmuseuo, Helsingfors

 

 

Utställningen Finnish Modern Design 1930-1999 ger ett tvärsnitt av finsk designhistoria under de gångna sjuttio åren. Under dessa årtionden har Finland nått positionen som ett av de ledande designländerna i världen. Utställningsföremålen ger en bild av den finska designens successtory och försöker även informera om den diskussion som förts i Finland om bl.a. begreppsparen traditonell - modern, hantverk - industriproduktion, materialbaserat - form som utgångspunkt, nationell - internationell. Utställningen Finnish Modern Design, Utopian, Ideals and Everyday Realities 1930-1999 har sammanställts i samarbete med Konstindustrimuseet och Bard Graduate Center for Studies in the Decorative Arts i New York, där denna helhet presenterades första gången 1998.

Timo Sarpaneva Covered Pot ©  MuseoKuva, Helsingfors, Finland.

Utställningen har avgränsats att börja vid en tidpunkt då man i Finland allmänt sett blivit medveten om den idévärld som funktionalismen representerade. Den unga nationens strävan att befästa sin ställning i den samtida västvärlden präglade utformandet av landets modernistiska kultur och formvärld. Finland hade blivit självständigt 1917 efter att i drygt hundra år ha varit en del av Ryssland och före det, till år 1809, en östlig provins av Sverige. I detta läge fanns det en klar beställning på formgivningen som utgjorde en synlig del av den självständiga nationens kultur, som växlade under olika omständigheter under de gångna decennierna.      Den institutionella basen för konstindustrins utveckling i Finland hade skapats redan under 1800-talets sista årtionden, då läroanstalten grundades 1871 och som stöd och komplettering för denna Konstindustrimuseet (1873) och Konstflitföreningen (1875). Vid sekelskiftet sågs redan de första resultaten av den nationella föremålskulturens frammarsch. Sammankopplade med drömmar om nationell självständighet fick bild- och tonkonst, litteratur och även konstindustri redan då starkt politiska drag. I likhet med allmän internationell praxis kring sekelskiftet var huvudparten av de främsta formgivarna i Finland arkitekter och bildkonstnärer och tyngdpunkten var i enlighet med Arts and Crafts rörelsens ideal hantverksdominerad eller en produktion som följde dess estetiska linje.

Alvar Aalto Armchair, Model No.31 ©  MuseoKuva, Helsingfors, Finland.

Efter att Finland blivit självständigt och efter det bittra inbördeskriget som följde, blev 1920-talet en tid då den unga nationen skapade sig symboler. Den strävan till nationell enhet som blivit ett centralt politiskt tema stöddes även med konstnärliga och konstindustriella medel. Det av inbördeskriget splittrade folket skulle åter byggas upp kring hemmet. De tankar som utkristalliserats i Sveriges konstindustri övertogs av den finska konstindustrins centrala lärare och påverkare, inredningsarkitekten Arttu Brummer (1891-1951), och blev utgångspunkt för hans formgivningsfilosofi. Ett trivsamt hem med vackra föremål utgjorde kärnan i ett framgångsrikt, lyckat samhälle. Den av svensken Gregor Paulson i slutet av 1910-talet lanserade tanken om "vackrare vardagsvara", men där kraven på serietillverkning strukits, passade väl i Brummers idévärld. I dåtida formgivningsdiskussion har Brummer stannat i historien som försvarare av tradition och hantverk som motvikt till de s.k. funktionalisternas modernistiska tankar och fördomsfria inställning till industrin. Alvar Aalto och Artek, grundat 1935 att marknadsföra av honom ritade möbler, var det synligaste exemplet på att ett nytt tänkande höll på att slå igenom.

Det motsägelsefulla i Brummers tankemodell återspeglar även mer allmänt atmosfären i 1920-30-talens Finland. Konsthistorikern Salme Sarajas-Korte har träffande beskrivit stilvariationerna inom bildkonst, arkitektur och konstindustri under mellankrigstiden: "Klassicism och funktionalism levde sida vid sida och överlappande varandra, romantik och rationalism kunde svårligen särskiljas, bildkonsten reflekterade än den ena än den andra stilriktningen, ofta samtidigt." Mekanisering och snabbhet kännetecknade stora metropoler. Många av den tidens fenomen fördröjdes dock på sin väg till Finland om de överhuvudtaget nådde ända fram till Norden. I den nya kontinentala europeiska och amerikanska livsstilen var det fråga om fenomen med anknytning till urban kultur, och det övervägande rurala Finland var ingen gynnsam grogrund för detta.      Den nya självständigheten medförde ökande byggnadsverksamhet vilket erbjöd arbetstillfällen även åt dekorationskonstnärer. Det största och viktigaste projektet daterar sig till slutet av 1920-talet. Det var Riksdagshuset ritat av J.S. Sirén (1899-1961). Det var fråga om ett helhetskonstverk som var resultatet av samarbete mellan en mängd konstnärer, till stora delar utfört som hantverk. Det var ett helhetskonstverk som genom finska material och ett formspråk förankrat i värdig klassicism skulle manifestera den unga självständiga nationens tro på sin existens. Ett tecken på dåtida ambivalens var att samtidigt slutfördes en av Alvar Aaltos (1898-1976) viktigaste funktionalistiska byggnader, sanatoriet i Pemar.

 

 

Fortsättning på artikeln