FINSK MODERN DESIGN 1930-2000
[Fortsättning från del 1.]

 

 

Under mellankrigstiden var ett samarbete mellan formgivare och industri ännu sällsynt även om relationen dem emellan ibland diskuterades ivrigt. Impulsgivande i detta sammanhang blev Stockholmsutställningen 1930, som mer än med rent konkreta förebilder bidrog till att funktionalismens ideal blev kända för en vidare krets i Finland.      I porslinsfabriken Arabias produktion realiserades begreppet "vackrare vardagsvara" sedan Kurt Ekholm (1907-1975) tillträtt sin tjänst vid fabriken. Ekholm tog upp flera nya serier i produktion, i vilka man beaktade prisnivån och funktionella aspekter.      Den av Karhula-Iittala arrangerade tävlingen för glasdesign ses som funktionalismens genombrott inom glasindustrin. Målsättningen var att få fram produkter till överkomligt pris anpassade för fabrikens teknik. Aino Marsio-Aalto (1894-1949) hade framgång med sina modeller i pressglas som var i produktion i årtionden (bils s.). I sanningens namn kan man dock konstatera, att trots några synnerligen progressiva ansatser, baserade sig största delen av finska fabrikers produktion ännu långt efter andra världskriget på traditionella modeller. Ett fast samarbete med en konstnär likt Gunnel Nymans (1909-1948) med glasindustrin var då ett undantag.

 

Den utveckling som börjat lovande avbröts av andra världskriget och många idéer inriktade på förnyelse realiserades först efter kriget. Åter en gång gjordes konstindustrin i Finland till en del av ett nationellt projekt. Till följd av kriget rådde skriande brist på bostäder, och detta ledde till behov av planering för trånga stadsbostäder. Så utgick t.ex. Kaj Franck (1911-89) och Saara Hopea (1925-85) i sin formgivning från stapelbara kärl som kunde kombineras på olika sätt och som kunde köpas till skäligt pris. Tapio Wirkkala Vase called "Kantarelli" Model No. 3800-250 © Foto Bruce White.

I motsats till vad som varit fallet under kriget då det gällde att tillfredsställa hemmamarknaden hade formgivningen nu även en utåtriktad uppgift. Landet som ville skaka av sig bördan av det östliga trycket ville skapa bilden av ett modernt, framstegsvänligt samhälle. Å andra sidan såldes i praktiken tung metallindustri med hjälp av vackra konstindustriföremål. I samband med triennalerna i Milano på 1950-talet skedde den finska konstindustrins plötsliga frammarsch kallad undret i Milano, men när Finland med ett slag fördes upp bland de främsta designnationer skedde detta till stor del med föremål gjorda som utställningsobjekt. Framgången vid triennalerna skedde på bred front, bland de prisbelönta fanns Tapio Wirkkala (1915-85), Timo Sarpaneva (1925), Rut Bryk (1916), Birger Kaipiainen (1915-88), Dora Jung (1906-80), Bertel Gardberg (1916) och många andra. Finsk formgivning beskrevs med attributen; materialbaserad, rena linjer, ärlig och exotisk. Småningom och delvis som resultat av den offentliga debatten började de finska formgivarnas arbete bli vardagsföremål och finna vägen till finska hem.

 

1960-talet var de nya materialens tid. Man hade en stark tilltro till ekonomisk tillväxt och började i allt större utsträckning anlita formgivare även i fråga om produkter som ej av tradition räknades till konstindustri (keramik, glas och smycken). På 1960-talet ökade de industriellt tillverkade produkternas popularitet på bekostnad av hantverket. Det var först med depressionen på 1970-talet som man åter började värdesätta hantverksmässiga produkter.      Länge verkade det som om finsk formgivning skulle grunda sitt anseende på framgångarna från 1950-talet och de designnamn som då lyftes fram. 1970-talet då ergonomiska och ekologiska aspekt i formgivningen betonades var ej lika personcentrerat som 1950-talet. Den ekonomiska depressionen på 1970-talet och den billigimport som sammanföll med denna ställde konstindustrin inför nya utmaningar.
Detta ledde till en våldsam koncentration inom hela detta område vilket fortsatt under hela 1980-talet. Från marknadsföring av enskilda produkter har man övergått till planering av produktfamiljer, vilket bl.a. kan ses i koncentrationen av glas- keramik- och metallproduktion. Under 1990-talet har å andra sidan en ny generation finska formgivare gjort entré.		Olavi Linden and development Team: Sune Broman, Veikko Mäkipelto, Svante Rönnholm. Garden Scissors ©  MuseoKuva, Helsingfors, Finland.

 

Marianne Aav

Taideteollisuusmuseuo, Helsingfors

 

 

Tillbaka till början på artikeln