I början av 1900-talet var östasiatiskt konsthantverk vanligt förekommande bland många samlare. Intresset för kinesiskt porslin och konsthantverk hade varit stort i Sverige ända sedan 1700-talet då Ostindiska kompaniet började handla med Kina. Från Kina importerades många exotiska varor som porslin och te, men också tyger, pappersblommor, lackerade skrin och möbler. Handeln bidrog till det kinesiska kulturinflytandet i svenska hem på 1700-talet. Det gamla intresset för Kina och kinesiskt konsthantverk hade mattats av lite under 1800-talet men i början av 1900-talet reste flera kända svenskar till Kina och intresset fick en pånyttfödelse.

Redan på 1600-talet när européerna upptäckte Kinas porslinstillverkning spred sig en fascination för det kinesiska konsthantverket. Från sekelskiftet 1900 blev intresset för utomeuropeisk konst också en viktig inspirationskälla i den gryende modernismen. Det som betecknades som "primitivt", vilket kunde vara allt från persisk keramik till svensk medeltida konst, användes som uppslag för konstnärer och formgivare. Nutidens historieskrivning skulle knappast beteckna kinesiskt hantverk som primitiv utan snarare överlägsen och som en förebild för den västeuropeiska i både förfining och tidig innovation.

Röhsska museet öppnade 1916 och är än i dag Sveriges främsta museum för design- och konsthantverk. Redan 1905 påbörjades insamlingen av föremål till det nya museet. Liksom många andra konsthantverks- och industrimuseer i Europa, vid den här tiden, var syftet med museet att visa det yppersta inom hantverksproduktion. Man hoppades på så sätt kunna bidra till att förbättra den konstnärliga kvalitén på industrins produkter genom att presentera goda förebilder. Eftersom intresset för kinesiskt konsthantverk var stort och eftersom det ansågs högklassigt förvärvade museet genast en samling kinesiska föremål.