Vi har alla vår föreställning om vad en tekanna är. Dess primära funktion är att brukas, den ska kunna hålla tevattnet varmt och på ett tillfredsställande sätt ska vi kunna hälla detta vatten i våra koppar utan onödigt spill. Kannan äger alltså sina begränsningar: kärlform, funktionsduglig pip, hänkel att hålla i och ett lock som ska sitta kvar då man häller. Men dessa begränsningar säger ingenting om hur den ska se ut, på vilket sätt den ska vara formad.

Gösta Grähs tänjer våra föreställningar om tekannan, lite pretentiöst skulle man kunna säga att han utmanar idén om tekannans princip. Ibland tillåter sig Gösta Grähs att helt bortse från funktionen och tekannan blir en skulptur.
    Gösta Grähs tekannor verkar i hela fältet mellan å ena sidan det stramt och avskalade bruksobjektet, utan all form av ornamentala inslag och å andra sidan det fria fabulerandet där viljan att berätta slår genom med full kraft. Men oavsett hur tekannorna fritt navigerar sig fram bland form- och funktionsaspekter så känns keramikern alltid igen. Gösta Grähs intresse för materialet, glasyrer och bränningstekniker går aldrig förlorat.

.