Tranor i järn och silke
Budbärare mellan himmel och jord
Tranan som dekorativt motiv och som symbolbärare har funnits länge och i vitt skilda kulturer från Kina till Medelhavsområdet. Den är gammal inom den östasiatiska kultursfären och har också funnits hos kelter, greker och romare och inom den kristna föreställningsvärlden. Mängder av myter och sägner är förknippade med de stora, vackra och vaksamma tranorna.
Den japanska tranan, tancho, är en fågel med grå fjäderdräkt, svart och vitt på halsen och lite rött i pannan. Den betraktas som helig. Tillsammans med den mer sällsynta vita tranan har den avbildats i oändliga variationer och på de mest skiftande material såsom metall, textil, papper, keramik och lack.
I Japan är tranan en lyckobringande symbol, som sedan århundraden spelat en betydande roll i konst och kultur. Fågeln var budbärare mellan himmel och jord, förbindelselänken mellan människan och den andliga världen. Tranan har förblivit ett populärt motiv i alla tänkbara media och används ännu idag för att uttrycka lyckönskningar. I begreppet ”tusen tranor” inryms den japanska seden att som synligt bevis på omtanke och kärlek vika tusen tranor av papper som gåva till en sjuk anhörig eller vän. En annan aspekt av begreppet ger titeln på en bok, som utgavs av Seattle Art Museum i USA: ”A Thousand Cranes. Treasures of Japanese Art.” Här syftar titeln på den grace och värdighet som genomsyrar konstverken som beskrivs i boken.
Lyckobringare för japanska svärd
En flygande trana över vattenvågor pryder en tsuba. En tsuba är en parerplåt, som skyddar handen mellan handtag och klinga på det japanska svärdet. I det gamla Japan var samurajsvärdet det mest prestigeladdade objektet inom konsthantverket. Genom sin anknytning till landets krigaradel var det genom århundraden föremål för den mest omfattande bearbetning och utsmyckning. I synnerhet tsubas blev bärare av dekorer, som på ytterst små ytor till fulländning förenar tekniska och konstnärliga kvaliteter. Dekorerna på en samling tsubas skildrar en hel värld, ett mikrokosmos, med himmel och jord, mytologiska figurer och människor, vardagens föremål, växter och djur. Här finns sammanhang, tecken och budskap fördolda eller främmande för västerlänningen.
Det vanligaste materialet i tsubas är järn, ibland med användning av silver och guld. Tranan på vår tsuba är utförd av tunn silverfolie med detaljer av guld. Även vattenvågorna är silverbelagda; de fortsätter på tsubans baksida i en smal vågkrans. Dekoren på denna tsuba uttrycker en elegant rörlighet.
Statiskt utformade är däremot fem andra tranmotiv på tsubas. Här är fåglarna så hårt bundna i format och form att de med sina utspända vingar sluter tsubans cirkel. De är eller utgör själva föremålet, och har därmed fått en bestämd ornamental karaktär. I synnerhet de två översta exemplen kan sägas vara ornament - enligt definitionen ”mönster som utnyttjar ett föremåls grundform och uttrycker det väsentliga”.
Tsubas tillverkades av specialiserade hantverkare, som betraktade och behandlade järnet som ädelmetall. Våra järntsubas är genombrutna arbeten, men de är inte gjutna utan uthuggna ur en järnplatta; därefter smidda, ciselerade och graverade. På den tsuba som har två motställda fåglar har det tunt pålagda guldskiktet en textil- eller nätliknande yta, beroende på att det underliggande järnet filats upp för att erbjuda bättre fäste. På de två tsubas som avbildas längst ner har järnet bearbetats mer plastiskt i fåglarnas fjäderdräkt, halsar och huvuden. Den ena fågeln har ett guldinlagt öga, medan den andra har i fjäderskruden inhamrade guldtrådar samt förgylld näbb och panna.
Symbolik i siden och silvertråd
Steget kan tyckas långt från järn till siden, men märkligt nog finner man inte bara tranmotivet i dessa två ”motsatta” material utan också samma mönstertanke. I en kraftfullt mönstrad sidenvävnad ingår som delmotiv rundlar i bestämda rapporter, och inom rundlarna syns två motställda fåglar. Vid första anblicken ser dessa ut som änder, men det är tranor, som med utspända vingar formar cirklar på samma sätt som våra tsubas. Avbildar textilmönstret en tsuba? Eller går både tsuba- och textilmönster tillbaka på äldre mönster, exempelvis ett släktemblem, s.k. mon? Vävnadens fågelrundlar är ganska stora, 17x19 cm, och vävda i grått, blått, grönt och gult silke. De tycks befinna sig i ett eget övre skikt ovanför bottenmönstret, som är vävt i huvudsakligen svarta och bruna färger. Rikligt med silvertråd har använts i vävnaden, mest i bottenmönstret, men även i rundlarna. Sidenet är mycket nött och lagat. Detta och det besynnerliga formatet (33x275 cm) tyder på att det kan ha använts till skärp till kimono.
En helt annan karaktär har en mörkblå sidenvävnad, en bildvävnad med en flock tranor i frihet och rörelse. Diagonalt uppifrån höger och ner mot vänster sänker sig tranorna elegant genom luften mot en vattenomspolad klippformation. Här står sex fåglar, alla individuellt utformade, omgivna av tallar och bambustånd. Plommonblom gungar på vattnet - eller singlar i luften. Ett par små sköldpaddor vilar på klippan.
”Tranan lever i tusen år, sköldpaddan i tiotusen” säger man i Japan. Som symboler för långt-liv uppträder tranor och sköldpaddor gärna tillsammans med tall och bambu, som har en likartad symbolisk betydelse. Bilden är laddad med symboliska meddelanden. Är det medvetna budskap, mönstertradition eller bådadera? Tranans symboliska innebörd kan genom tiden ha förändrats - utvidgats eller försvagats. När tranan används som dekorativt motiv är det ändå alltid med positiva förtecken.
| Tsuba är en parerplåt, som skyddar handen mellan handtag och klinga på det japanska svärdet. |
| Mörkblå bildvävnad i siden med en flock tranor i frihet och rörelse. |
